Stackars Stefan (2014)

Foto: Anders Lindén

Stackars Stefan. Vem har sålt alla hans kattungar medan han var på jobbet? 😭 (2014)

På ytan bär den omslagsbilden på Stefan Löfven till Icon alla klassiska markörer för ett traditionellt (maskulint) maktporträtt:

1. Han står upp. Ett sätt att signalera handlingskraft.

2. Han är fotograferad ur grodperspektiv. Ett beprövat sätt – bl.a. i propagandafoto – att framställa någon som större, betydelsefullare, överlägsen.

3. Avbildad i nåt slags maktsalong (av den feta guldramen i bakgrunden att döma).

4. Han ler inte. För det vore ju att visa att vi är på en jämlik nivå, han och vi. En gammaldags, hierarkisk syn på ledarskap.

5. Han försöker visa 0 tecken på inre liv, enligt vad medieforskaren Anja Hirdman (i Den ensamma fallosen) kallar ”myten om en viss typ av maskulinitet – den som kan kontrollera sig själv och sina känslor, som ska framstå som oberoende och auktoritet.”

Men… Ögonen. Bekymmersrynkan. De tafatt öppna, hängande händerna. Mitt i maktbildspråket kan man, om man vill, se en sårbar människa.

Jag tror att det kan vara så fotografen har tänkt. ”Är du redo för fight, Stefan?” är rubriken. Han hade precis blivit utsedd till Sveriges statsminister. Svetsaren från Ångermanland. Outsidern. ”Är du redo för Stockholm och karriärpolitiker som föddes med rakblad på armbågarna, Stefan? Har du haft en kostym på dig förut? Du behöver inte stå exakt likadant som skyltdockan, Stefan.”

Vad väger över för er? Maktkompositionen eller Stefans triangle of sadness?

Sen undrar jag – trots allt – om den här bilden klarar genustestet. Hade en kvinna porträtterats så uttrycksfattigt? Bara stående mot en vägg, med händerna hängande vid sidorna som två grytbitar?

Hursomhelst tycker jag att det är synd att inte fler fotografer utnyttjat Stefan Löfvens sötchockspotential!

Foto: Selfie! Eller wefie, som det kallas när man är fler än en.

Till nästa analys i valspecialen: Kvinna het kandidat (2017)
Tillbaka till förra analysen: Mmm… MAKT! (2012)
Till alla analyser