Min Halloween? Den spenderade jag tillsammans med Frida Isotalo, Konstfack-student, och hennes japanska inbytesklass på Tokyo Zokei University. Klassen går det fyraåriga programmet Expanded Expression, med inriktning mot installations- och videokonst, vilket innebär att jag har fått med mig pretty festligt pretto Halloween-vimmelbilder hem.

Kolla in den här dräkten bara, av och på österrikaren Florian Karnikel:

Näe, okej. Den dräkten var sämst. Det blir mycket, mycket bättre.

Men Frida Isotalo, till att börja med. Hon kontaktade mig när jag efterlyste intressanta träffar i Tokyo och berättade om sitt projekt Constantly in flux, som gick ut på att hon vandrade på Tokyos gator i tre olika japanska flicksskepnader. Som skolflickan, gothic lolitan och j-skräckmonsterbruden (tänk Sadako i The Ring).

Syftet var att ur ett socialkonstruktivistiskt perspektiv iaktta vad dessa yttren lockar upp ur hennes inre inför publika blickar.

Och här kan du se vilka egenskaper som uppstod i rollskavet:

Sånt här tycker jag är väldigt intressant. Mixen av egenskaper som Frida Isotalo kände att hon samlade på sig när hon gick runt i Tokyo som en 30-årig, vit, 178 centimeter lång skolflicka med tatueringar på armarna var till exempel: Tafatt, enorm, klumpig, söt, nervös, trött, upphetsad, glad, fel, fånig, skamlig.

Frida Isotalo berättade för mig att hon fått ett annat, femininare kroppsspråk sen hon flyttade till Japan. Att hon till exempel håller för munnen när hon skrattar. Vilket hon tror beror på att kvinnor i Japan ogärna ska ta mycket plats (var de nu gärna ska göra det).

– Jag tror att det handlar om en slags härmning, för att passa in. När jag märker att här så skrattar en inte utan att hålla för munnen så gör jag också det. Det handlar nog mycket om att vilja bli omtyckt och på något sätt godkänd.

Mest omtyckt och godkänd av hen på gatan kände sig Frida Isotalo i gothic lolita-outfiten.

– Jag fick så mycket positiv uppmärksamhet när jag var klädd så och det var lätt att börja prata med folk. Jag kände mig snygg och omtyckt. Bekväm i att bli tittad på, kan en säga.

Verkade någon tycka att det var en skymf när du gick i skoluniform?

– Inte vad jag märkte, men jag vet inte vad de tänkte inuti. De som jag umgicks med var mest förvånade över att jag hade köpt en uniform så billigt. Överlag så har japaner mest skrattat åt mina roller. Vilket har känts bra.

Men visst sa du förut att du kände dig lite pervers i skolflicksuniformen?

– Haha, ja! Den utstyrseln konnoterar ju sex, vilket gjorde att jag kände en konstig skamkänsla som var dubbel. Hur ska en förklara det bäst? Många starka känslor i en samtidigt, skam och upphetsning blandas.

Har dina wallraffningar som japanska nationalflickskatter gett dig nya insikter?

– Jag tänker att det har stärkt min känsla av att vi verkligen konstruerar oss själva genom de kläder som vi väljer att bära. Att det är kul och befriande att leka med roller! Att jag kan vara precis vem jag vill och se ut hur jag vill.

Och här, uppladdad det här blogginlägget till ära, har du Frida Isotalos film Constantly in flux (som ursprungligen visades på en TV i ett cirka en meter högt barntält från IKEA):



Och nu lite…

HALLOWIMMEL!

Frida Isotalo valde att komma som en lite zombieviruskrasslig version av sin skolflicka.

Fridas klasskompis Sara Kuratomi, som både hälsade och posade med en mycket älskvärd mimarmanér. (Blev lite kär i råttansiktet.)

Misa Asaka, som gör installationskonst av dikter. Utställda i nattygsbord, till exempel.

Natsumi Orii, i hennes och klasskompisen Kai Toyamas verk ”Kinder Land”, ett rosa rum fullt av ballonger, klackskor, dockor, cupcakes, praliner, svartramade speglar och…

Ibland undrar jag varför jag börjar beskriva saker som jag redan vet att jag har en bild av (tagen av Frida Isotalo vid utställningstillfället):

Ja, och ingick vid vernissagen gjorde alltså Natsumi Orii och Kai Toyama, i form av byxlösa björnar med blöjor och nappflaskor.

Vackra Kai Toyama, som uppenbarligen är ett geni (liksom resten av sin klass). En sexy nurse!

Kanami Kobayashi. En till sexy nurse!

Kan vara min favoritbild från kvällen. Färgerna, ögonen, ljuset, vinkeln, minen. Lite genusfotoskrupler har jag allt, av att ha plåtat, valt ut och favoriserat en bild av en kvinna med tungan utanför munnen, men precis som i spontanplåtningen som uppstod utanför en klubb under min första fredagskväll i Tokyo skedde vårt samarbete nästintill helt ordlöst. Och, inte för att skuldbelägga henne, men tungan utanför munnen var något Kanamis faktiskt hade varje gång någon lyfte en kamera över bröstvårtehöjd:

Ah. Då såg jag rätt. Jag tyckte väl att det såg ut som att nyfikna demoner och flodhästar kom och tafsade på Kanami Kobayashi lite då och då.

Den här tårtan gjorde Kanami Kobayashi tillsammans med Kai Toyama. En cheesecake genomborrad av likmaskar och kackerlackor gjorda på karamellsmet.

Frida Isotalo igen. ”Gud, vad har jag gjort. Jag glömde Genusfotografen i Rosa rummet!”

”Neeeej, jag står ju här och tar bilder av dig. Ta det luuuugnt.”

Trodde jag ja.