Bildkritik på internet – snart lagligt i Sverige?
Det är tio år sedan jag startade den här bloggen. Det firar jag med att bli stämningshotad och krävd på skadestånd för något de flesta tror är lagligt. Jag behöver också få tag på två nyhetsankare eller programledare som kan hjälpa mig att rekonstruera en censurerad bild.
Oftast brukar folk betala mig för att analysera deras bilder. Men ibland är det jag som får betala.
Nyligen förde jag över 10 400 kronor till en tysk advokatfirma som annars skulle stämma mig å en amerikansk agenturs vägnar, för att jag utan tillstånd kritiserat en av deras fotografers bilder på min blogg.
Och då kom jag billigt undan. Om jag hade vägrat att betala och låtit tvisten gå till domstol hade rättegångskostnaderna kunnat landa på uppemot 300 000 kronor, enligt den advokat jag rådfrågade.
Aningen mer än de 140 000 kronor jag kunnat få betala om jag förlorat i hovrätten mot Äventyrsgruvan i Tuna-Hästberg. (Fråga inte.) Betydligt mer än de 15 000 kronor jag fick betala i skadestånd till fotografen bakom bilderna av kocken Louise Johansson drickande vatten ur en diskslang i Arlanda Express kundtidning Xpress. Den danska sportfiskeblaskan Fisk og Fri skulle, å sin sida, ha 4000 danska kronor om dagen om jag inte skyndsamt rensade bort deras fiskporr från bloggen. (Ät klart innan du klickar på länken.)
Så, vad är det senaste tillskottet i mitt växande icke-galleri av bilder jag tvingats ta ner från eller censurera på bloggen?
Varsågod. Bildkritik utan bilder.
En bild från tidningen Vanity Fair, tagen av fotografen Mark Seliger, föreställande nyhetskanalen MSNBC:s programledare Mika Brezinski och Joe Scarborough.
Två nyhetsankare. Ett som sitter på stol med benen bekvämt i kors. Ett annat som poserar på ett bord (av typen slaktarbänk), i höga stilettklackar och något slags akrobatisk pinup-pose, samtidigt vridande huvudet för att kasta en beundrande eller flirtig blick på sin kollega.
Den här bilden skulle advokatfirman Fuß & Jankord och agenturen August först ha 29 500 kronor för att jag utan att fråga om lov använt och kritiserat i mitt inlägg Glada kroppar hjälper mot nakenchocker. Efter två månaders förhandling lyckades jag pruta ner skadeståndet. Men en sak lyckades jag inte övertyga dem om: att jag skulle få använda bilden.
Men varför skulle jag få det? kanske du tänker. Analysera en bild som inte är min (utan att betala)?
Jo, för att kritisk granskning är inskrivet i såväl amerikansk (i Fair use-doktrinen) som europeisk lagstiftning som ett viktigt undantag där det ska vara möjligt att använda redan offentliggjorda konstverk, med eller utan upphovspersonens tillstånd. För att balansera upphovsrätten mot yttrandefriheten. För att anspråk om upphovsrättsintrång inte ska användas för att tysta och tvinga bort information, debatt och kritik som ligger i allmänhetens intresse. (Och ekonomiskt skada eller ge skrämselhicka åt kritiker.)
Just i Sverige finns dock en gränsdragning som blir absurdare för varje år som går. En lucka i lagen som är orsaken till att jag inte bara kunnat visa stämningssugna fiskporrmånglare och grottdykare dörren.
Så här ser det fortfarande ut i vår upphovsrättslag, år 2022:
Okej, boomerlagen.
Hur kunde det bli så här? Att vi i landet med världens äldsta tryckfrihetsförordning och en stolt historia av att värna yttrandefriheten har en lag som uppmuntrar bildkritik i press men inte cyberrymd – där den mesta av debatten, analysen och kritiken äger rum idag?
Facit: Lagstiftningen är skriven 2003.
Det var 2003 vi skulle införliva InfoSoc-direktivet i svensk lag. Ett EU-direktiv som bland annat stakade ut vilka olika undantag i upphovsrätten länder kunde implementera. Och i en svensk promemoria föreslogs att ”i anslutning till texten i en kritisk framställning skall konstverk endast få återges i analog form”.
Exakt varför man kom fram till att det nog vore bäst att förbjuda olovlig bildkritik online framgår inte. Men beslutet fattades alltså före Facebook (2004) fanns. Före Youtube (2005), Twitter (2006) och Instagram (2010). Före sociala medier fanns, i princip. (Om inte Lunarstorm räknas.)
Men vet ni! Det här misstaget kan vi äntligen rätta till i år, om vi vill.
Ett nytt EU-direktiv om upphovsrätt ska införas i svensk lag. Och i det står det att alla medlemsländer ska försäkra sina invånare om att vissa undantag – däribland för citat, parodi ock kritik – gäller när man använder onlinetjänster för delning av innehåll. Och en ny svensk promemoria har tagits fram, som föreslår att detta ska läggas till i lagen via en ny paragraf (52 §).
Ingen strykning av den där olycksaligt anakronistiska mening “dock inte i digital form” nämns, dock. Vilket öppnar för en ny potentiellt förvirrande gränsdragning. Kommer kritisk granskning av bilder bara vara tillåtet om det sker via stora sociala medie-plattformar som Facebook, men inte via till exempel bloggar? Risken är att vi återigen låser in mediekritikens viktigaste verktyg i specifika medier – istället för att bara släppa kritiken helt fri.
Med tanke på att det kan dröja tjugo år mellan chanserna att uppdatera lagen så att den hänger med i tekniken hoppas jag att vi kan blicka framåt den här gången. Låt 2022 bli året då Sverige legaliserar bildkritik på internet!
Tills dess behöver jag hjälp med en sak…
Hej!
Jobbar du som nyhetsankare eller programledare för ett nyhetsprogram på ett av ditt lands största tv-kanaler?
Skulle du och en kollega av annat kön kunna tänka er att hjälpa mig att rekonstruera en bild från Vanity Fair som jag inte längre får visa på min blogg?
Obs: Jag kommer så klart göra en genderswap; det vill säga låta mannen återskapa kvinnans position i originalfotot, och vice versa. Så, du som manligt nyhetsankare, titta extra noga på bilden och fundera över hur vig du är.
Frivilliga får gärna höra av sig till tomas.gunnarsson@genusfotografen.se
E-hej,
Tomas
…
Bonusläsning:
Agenturen August och deras tyska jurister hotade med att stämma mig i tysk domstol – något advokaten jag rådfrågade trodde kunde bli verklighet. Jag bemödade mig inte ens om att hänvisa till svensk lagstiftning, eftersom en rättegång i svensk domstol skulle innebära en bergsäker förlust.
Istället försökte jag gå dem till mötes. Jag föreslog att jag skulle få behålla bilden på bloggen, men korrigera ett misstag de mycket riktigt påpekat: att inte namnge fotografen. När de sa nej, och insisterade på att jag skulle skriva på ett avtal där jag förbinder mig att aldrig publicera bilden igen, föreslog jag en annan lösning: att jag skulle betala en summa som kompensation för att ha utelämnat fotografens namn, men vid betalning få tillstånd att analysera bilden på min blogg ånyo.
När det fortfarande blev nej betalade jag tillsist, skrev på deras avtal och skickade det via mejl. Trots att de först skulle ha det via… fax.
En konstruktiv skandal
Äntligen, efter att ha jobbat med den större delen av året, kan jag hänga upp den här på väggen:
På omslaget: Anna Utter, skogsmaskinsförare. Grafisk design: Johan Dahlin, Baringo.
NYKS Jämställdhetskalender 2022. Som jag har haft äran att ta porträtten och göra intervjuerna till, resande till några av de vackraste (och vissa fall mest broms- eller myggangripa) arbetsplatserna i Sverige.
Om du inte känner till NYKS så står det för Nätverket för yrkesverksamma kvinnor och ickebinära i skogsbranschen. Och om du inte känner till bakgrunden till varför den här kalendern skapades, bered dig på att höra en inspirerande historia om att göra något konstruktivt av en skandal. (Varvat med actionbilder och powerporträtt från kalendern.)
För två år sedan uppdagades det (tack vare medlemmar i NYKS) att den finska skogsmaskinstillverkaren Ponsse sedan flera år skänkt sina kunder en kalender, producerad av en tysk underleverantör, där lättklädda modeller poserade på deras skogsmaskiner.
2020 Året då kalendern tar 2020 steg bakåt i tiden? #Ponsse som ett utav Nordens ledande tillverkare av #skogsmaskiner borde inte endast ta avstånd från, utan stänga ner facebook grupper som promotar detta. Skandal #skogsbruk #jämställdhet pic.twitter.com/n6nvH0nWYQ
— anna schyman (@schymananna) November 6, 2019
Skogsstyrelsen och flera av de största skogsbolagen i Sverige stämde in i NYKS kritik och markerade mot Ponsse, som – trots många skrattande, gråtande och ilsket kokande miner från män i kommentarsfält – bestämde sig för att det var dags att ge sig ur kalendermakarbranschen.
Historien hade kunnat sluta där. Med ett ”va?? lever vi på 1970-talet?” vid åsynen av kalendern, till ett ”okej, näe, det är kanske 2020 ändå” när skogsbranschen fördömde den. Men NYKS blickade framåt.
Ylva och Mathilda Clausén Wingård, två generationer arborister på Arborist Ylva i Halland.
Mathilda: »Vi måste kunna lita på varandra till hundra procent. För när du jobbar med trädfällning på marken och en farlig situation uppstår kan du gå åt sidan, det kan du inte uppe i ett träd.«
Ylva: »Vi har jobbat ihop så mycket att jag vet vad som händer beroende på hur mamma andas.«
Det var Erika Alm, hållbarhetsspecialist på Stora Enso Skog och medlem i NYKS, som ringde Ponsses Sverige-vd Carl-Henrik Hammar med ett erbjudande: att sponsra skapandet av en mer modern kalender.
Ponsse tackade ja utan att tveka. Och samma här, när jag blev tillfrågad om att fota den. Jag hade sett rubrikerna om skandalkalendern i DN och blev väldigt inspirerad när jag hörde om det nya kapitlet i historien. Att en aktör som ”faktiskt var med och skapade en del av de utmaningar vi jobbar med idag” – som Carl-Henrik Hammar själv uttrycker det i sin pratbubbla i kalendern – tar chansen att göra något som faktiskt kan bidra till att skogen blir en mer jämställd och inkluderande plats att jobba på.
Gunilla Arnesson, markberedare från Blekinge. »När jag började jobba i skogen var det få som trodde på mig. Men jag är kvar här, 14 år senare. Samma bransch. Jag vet vad jag kan, och jag är bra på det.«
Hanna Flink, produktions- och virkesansvarig på Skogssällskapet. »Skogsbranschen utvecklas inte tillräckligt snabbt. Och det är för att man hellre anställer personer som man är bekväm med, än de som är öppna och vågar ifrågasätta.« (Hanna flankeras av Johan, August, Nomi och Saffran. Du kan få gissa vem som är vem.)
Störst kredd ska dock NYKS ha, som kläckte den så briljanta idén. Att göra en ny kalender och ersätta stereotyperna med 12 porträtt av superkompetenta kvinnor och ickebinära som jobbar i skogen på riktigt varje dag, för att kanske lyckas inspirera flera att hitta sitt kall i skogen. Du kan inte bli vad du inte kan se.
Anna Utter: » När jag kör skogsmaskin är jag ett med maskinen. Den är jag. Som när du plockar upp något med handen, så känns det för mig när jag använder aggregatet. Jag vet precis, i känslan, vad den kommer att göra.«
Tack Erika Alm, Anna Schyman, Erica Björndotter, Emma Strandberg och Malin Eriksson på NYKS för otroligt roliga projektgruppsmöten och bildbollningssessioner. Tack Ponsse för att ni sa ja till allt och gav oss fria händer. Och varmt tack till alla deltagarna i kalendern, för de intressanta samtalen och för att jag fick praktisera hos er (och era hundar).
För dig som sitter kalenderlös så här en månad innan 2022: NYKS Jämställdhetskalender 2022 är tyvärr slutsåld. Men jag har ett eget reservlager och kan skicka en kalender om du betalar frakten. Skicka ett mejl till genusfotografen@gmail.com så löser vi det.
Svensk genusfotograf spenderar en vecka med att konsumera estnisk media
Badar kvinnor och män badtunna på olika sätt? Varför behövs inte pappa på familjefotot? Vad är den estniska motsvarigheten till en #lokaltidningsbesvikelse? Och är det möjligt för en bild att underminera tusen ord?
Det här är några av frågorna jag fick reda ut när den feministiska nättidningen Feministeerium bjöd in mig att recensera estniska dagstidningar. Klicka här eller på bilden nedan för att läsa facit.
Images that change the world (bokstavligt talat)
När jag och Gävle kommun släppte vår fotoutställning och bildhandbok om genusmedveten och inkluderande kommunikation 2016 valde vi namnet Bilder som förändrar världen. Trots den ambitiösa avgränsningen ”världen” som horisont i titeln räknade vi nog aldrig med att projektet faktiskt skulle lämna Sveriges gränser.
Nu finns fotoutställningen i reviderad, uppdaterad form – som Images that change the world: a guide to equal communication – översatt till ryska, kinesiska, spanska, engelska, kroatiska, lettiska och italienska, och har med hjälp av Svenska Institutet och svenska ambassader runtom i världen (hittills) visats i Berlin, Moskva, St. Petersburg, Petrozavodsk, Zagreg, Riga, Rom, Mexico City och Shanghai.
Vernissage i Shanghai, på köpcentret Taikoo Hui. På miniatyrbilden syns transkillen Jazz och hans lillasyster Bobbo, som säger: ”du är en pojke, som också är min storasyster”.
Om du vill ta del av handboken och tillhörande utställning på engelska finns hela materialet gratis digitalt som toolkit på SharingSweden.se: Images that change the world.
Här kommer lite workshopbilder från världen!
Bilder från workshops och utställningar i Shanghai, Riga, Moskva, St. Petersburg och Mexico City.
I samband med min och Svenska institutets uppdatering och internationalisering av projektet spelades också den här filmen in om mitt arbete, för den som vill se mig action porträtterande en chef (Gävle kommuns dåvarande kommunikationschef Johan Adolfsson) poserande uppochner i diverse vackra soffor.
Kort dokumentär om mitt arbete, producerad av Svenska institutet.
Ungdom. Identitet. Mangfold.
Efter att ha jobbat på ett par fotoprojekt som tagit år att göra klart (Bilder som förändrar världen, Vem är hen?), fick jag i januari i år den uppfriskande uppgiften att ta alla bilderna till en fotoutställning på en dag.
”Ungdom. Identitet. Mangfold.” är en fotoutställning bestående av mina bilder av 19 ungdomar från den sørnorska staden Kristiansand, tagna i skolfotograferingstempo den 17 januari på Kristiansand folkebibliotek, och intervjuer med ungdomarna om deras tankar kring normer, ideal och fördomar knutna till kön, sexuell läggning och etnicitet.
Än så länge är det oklart om utställningen kommer att få nationsgränsöverskridande ben, så därför tänkte jag publicera några av bilderna här.
Utställningen är ett samarbete mellan Kristiansand folkebibliotek, Skeiv Ungdom, Senter for likestilling och mig.
Victor och Håkon
När Victor och Håkon kom in i konsthallen tänkte jag, fördomsfullt: de här sportiga, populära killarna kommer nog inte vilja ta alltför omacho bilder.
Jag hade helt fel. Victor och Håkon hade gått igång på 1800-talsbilderna jag visade under min workshop av män som på den tiden hade ett obekymrat förhållande till fysisk närhet och till att uttrycka sin vänskapskärlek på bild (jag skrev om det i mitt inlägg Manslåren var vanare förr, för den som vill läsa mer). Tror inte jag skulle kunna bli mer nöjd med resultatet i bilden ovan, som jag tycker har noll distanserande ryggdunkskänsla.
I och för sig lite ”maskulint” beteende av Victor och Håkon: hur tävlingsinriktat de försökte överträffa sina 1800-talsBFFfränder… i gullighet.
Line
Ett #womanspread av Line. Inspo för dig som ska ta plats i kollektivtrafiken eller en tv-soffa snart.
Motaz
”Jag gillar inte att le på bild”, sa Motaz i sin intervju. Därför sållade vi bort en hel drös bilder där Motaz skrattade och log på bild. Men mungipsleendet på högra bilden gick an!
Izabella och Amalie
Izabella och Amalie hade sin poseidé klar redan innan de kom in lokalen. Bekvämt när andra gör ens jobb åt en!
Abdallah, Hussein och Waad
Jag tog en massa bilder av Abdallah, Hussein och Waad när de stod och satt så här och kollade in i kameran, men jag tyckte att den här – när de inte gjorde det – blev intimast. När de fokuserar helt på varandra.
Henrik
Henrik. Sophisticated and overdressed. Gillar kombinationen av ’come at me bro’-posen, som enligt Henrik var ironisk, och semikolontatueringen.
Teodor, Neisse och Nada
Det här gänget, alltså. Teodor, Neisse och Nada. Kom in och ägde konsthallen. Jag fick nästan för många bra bilder på dem. Det var svårt att inte fånga deras smittsamma energi och fantastiska utstrålning på bild.
Nelle
Händerna i fickorna var min idé. Den självsäkra blicken kom Nelle in i rummet med.
Camilla och Tine / Victoria
Camilla och Tine – som demonstrerar att det inte behövs ett stoneface för att utstråla pondus. Och Victoria – som demonstrerar att ett stoneface dock aldrig går av för hackor.
Hanna
Hanna, som är ickebinär. Med den övre bilden försökte vi få till ett maskulint uttryck med hjälp av rörelse och repliker. Jag bad hen att gå ett varv på platsen, stanna till vid samma punkt på golvet och säga ”GÅ HERFRA” mot kameran. Ett enkelt knep för en grabbigt uppkäftig uppsyn. (:/)
Den undre bilden var egentligen också tänkt som en maskulin pose först. Hanna fick dra handen genom håret á trulig James Dean-pojkman. Men just i den här bilden råkade jag tajma fotot när hens hand redan lämnat håret, och fick den här mjukare och könsnorms-/kroppsspråksmässigt mer svårplacerade och intressanta bilden – som också blev en av Hannas favoriter.
Aman
Till intervjun som gjordes med Aman efter fotograferingen fick han frågan om han fick posera på andra sätt än han brukar göra på bild.
”Ja, måtte sitte og ta beinet opp og sånn. Leke som en sjef, ikke sant”, sa Aman.
Bekvämt sittande med benet vikt i knät som en chef. Varmt leende med huvudet på sned, som en chef. (Om den råkar vara kvinna.)
”Ungdom. Identitet. Mangfold.” kommer närmast att turnera i södra Norge (Agder), sedan övriga Norge, sedan kanske i övriga Skandinavien. Fotoutställningens färdväg kan följas via Kristiansand folkebiblioteks facebook.