Vad tycker vi om det?
MarieBjoerk på Twitter tipsade mig om den här bilden i Arbetarbladet:
Kommentar: Jättebra initiativ av Gävletjejerna. Att visa att en sjal inte behöver betyda förtryckt. Och hur hjälper tidningen/fotografen till att lyfta fram det budskapet? Jo, genom att låta dem, liksom, huka lite lätt på bilden.
Vad hukar de för? Rubriken? Var bilden för lågt beskuren? Står de under någonting? En upphissad flygel? Hoppar kanske en cirkuskatt över dem? Har fotografen fastnat i någonting eller gömt sig någonstans och lutar de sig framåt för att kolla hur det gick eller hur det är fatt?
Min gissning är att fotografen tänkte att sjalarna skulle synas bättre så. Men bara en av fyra lutar ju faktiskt huvudet framåt, så det hade inte gjort någon skillnad om de hade stått rakryggade. Var tanken att de tydligt skulle visa sina sjalar, liksom folk – i lokaltidningar, oftast – brukar visa upp sina fiskar, skägglavar eller katter med solglasögon? Att tjejerna är fotade uppifrån på porträttbilderna till höger tyder också på det. Fotografen måste helt enkelt ha tänkt att det rätt allmänt accepterade genus-no-no:t att fota kvinnor uppifrån inte var applicerbart här, eftersom vi måste se hur sjalens mönster ser ut även på hjässan.
Eller så höll fotografen inte med. (Men ni är ju kuvade, ni muslimsbrudar! Jag gör så här. Jag ger er instruktioner om att huka, och så håller jag tummarna för att ni är för ovana vid plåtningar för att märka vad jag håller på med. Så får det bli. <- Inre monolog.)
Eller så tänkte fotografen helt enkelt inte i de banorna.
Ett annat tips om ett ställe där man kan hitta bugande kvinnor: Oslo. Läs ”Äntligen en tjejhistoria” – Sofie Bergkvists observationer om vilka poser kvinnor på museer brukar vara framställda i. Smakprov:
Tack! Nu räcker det med hukande kvinnor för ett tag framöver!
Tack för mig.
Det har jag aldrig aktivt tänkt på förut men jag har sett konstigt många bilder med kvinnor som hukar sig (för vad?). Intressant, tack!
Jag älskar verkligen den här bloggen!
Fantastisk blogg!! Glad jag hittat den.
Jag tror faktiskt inte att det är någon fotograf som medvetet tänker: ”nu ska jag förminska mitt objekt” och jag tror att det är det som är vårt grundläggande problem. Många som begår handlingar som skadar, i det här fallet, kvinnor som grupp, förstår det inte och ställer sig helt frågande inför en anklagelse om att detta. Det är lättare att fortsätta som man alltid har gjort än att ta till sig att man har gjort fel och korrigera sitt beteende. Jag tror alltså att ignorans och skam är två att de svåraste hindren för att åstadkomma förändring.
Absolut. Så är det nog i de flesta fall. Fotografer som navigerar efter stereotyper som i sig är förminskande av gammal vana. Men sen tror jag att det finns fotografer som tycker att det är helt i sin ordning att förminska kvinnor också. Fotograferna som säger ”och så in med hakan, gumman” finns på riktigt. (Tror dock verkligen inte att Arbetarbladet anlitat en sådan, utan att det bara blivit lite fel.)
Jag är övertygad om att det finns många sådana fotografer som du beskriver. Däremot är jag inte övertygad om att någon större mängd förstår att det är förminskande. Därför tror jag att vi har svårt att nå fram. Jfr med den som hävdar sin rätt att säga ”negerboll” eller prata om ”romskt utseende” samtidigt som de med emfas hävdar att de inte är rasister. De ser inte kopplingen mellan sina handlingar och rasism/sexism/homofobi osv.
Vetifan om det är fotografen som bett dom göra det. Av nån anledning är det ett oerhört populärt sätt för tjejgäng att posa, ungefär som den nu berömda posen ”duckface”.
Posen har tom ett namn ”sorority pose”, en snabb googling ger dig https://www.google.se/search?hl=sv&q=sorority+pose&ion=1&bav=on.2,or.r_gc.r_pw.r_cp.r_qf.,cf.osb&biw=1300&bih=662&um=1&ie=UTF-8&tbm=isch&source=og&sa=N&tab=wi&ei=zb7_T_OeL-TK0QWP0ZyaBw
Skulke jag kunna få lägga ut detta inlägget på min blogg? Tyckte det var klockrent skrivet och skulle vilja att mina läsare fick ta del av det.
Mvh Nina
Visst! :)
T
Tummen upp för detta klockrena inlägg – och i övrigt allt bra du lägger upp! 100% stöd till dig!
Tack snälla :)
Och välkommen in till min lilla blogg om du vill
http://diagnosnina.blogspot.de/2011_07_01_archive.html?m=0
Intressant att en genusblogg kan komma med en kommentar som:
”Jättebra initiativ av Gävletjejerna. Att visa att en sjal inte behöver betyda förtryckt.”
Det blir som en motsägelse mot allt annat som står i bloggen som ju nästan uteslutande handlar om könsförtryckande – symboler- . Hur männen konspiratoriskt mer eller mindre undermedvetet förtrycker kvinnorna genom att behandla och betrakta dem som sexobjekt.
Vet bloggaren varför muslimska kvinnor har en sjal? För att muslimska tjejer har tagit makten över sin egen sexualitet och liv genom att frivilligt bära en slöja? Symptomatiskt är också det faktum att ”slöja” eller ”islam” inte genererar några träffar på bloggen. Ingen problematisering av den nya kulturens influenser över samhället. Nog är du en äkta genusmänniska :)
Jag förundras över detta fenomen, att så fort man tar upp ett perspektiv till granskning i en text så kommer genast kommentarerna om det man inte har tagit upp i samma text. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att ta upp och analysera alla aspekter av ett fenomen i samma text. Vissa saker kan man dessutom ha mer kunskap kring än annat – personligen är jag inte kompetent att prata om alla perspektiv, det tar tid att förstå och sedan analysera/beskriva. Att inte ta upp alla perspektiv innebär alltså inte att man är för eller ignorant i förhållande till de perspektiv man inte nämner. Bara att det av, oftast, stilistiska skäl, inte passade in i just denna text.
Jättebra inställning, tycker jag. Ibland har man inte alla svar, och varför inte hänvisa till andra som är mer insatta då? (I den här frågan, till exempel Interfem eller Aint I a Woman.) Jag kände mest att jag INTE ville göra som fotografen i det här fallet, som tog ställning (medvetet eller ej), genom att på ett bildspråkligt plan motsäga deras budskap.