Det är tio år sedan jag startade den här bloggen. Det firar jag med att bli stämningshotad och krävd på skadestånd för något de flesta tror är lagligt. Jag behöver också få tag på två nyhetsankare eller programledare som kan hjälpa mig att rekonstruera en censurerad bild.

Oftast brukar folk betala mig för att analysera deras bilder. Men ibland är det jag som får betala.

Nyligen förde jag över 10 400 kronor till en tysk advokatfirma som annars skulle stämma mig å en amerikansk agenturs vägnar, för att jag utan tillstånd kritiserat en av deras fotografers bilder på min blogg.

Och då kom jag billigt undan. Om jag hade vägrat att betala och låtit tvisten gå till domstol hade rättegångskostnaderna kunnat landa på uppemot 300 000 kronor, enligt den advokat jag rådfrågade.

Aningen mer än de 140 000 kronor jag kunnat få betala om jag förlorat i hovrätten mot Äventyrsgruvan i Tuna-Hästberg. (Fråga inte.) Betydligt mer än de 15 000 kronor jag fick betala i skadestånd till fotografen bakom bilderna av kocken Louise Johansson drickande vatten ur en diskslang i Arlanda Express kundtidning Xpress. Den danska sportfiskeblaskan Fisk og Fri skulle, å sin sida, ha 4000 danska kronor om dagen om jag inte skyndsamt rensade bort deras fiskporr från bloggen. (Ät klart innan du klickar på länken.)

Så, vad är det senaste tillskottet i mitt växande icke-galleri av bilder jag tvingats ta ner från eller censurera på bloggen?


Varsågod. Bildkritik utan bilder.

En bild från tidningen Vanity Fair, tagen av fotografen Mark Seliger, föreställande nyhetskanalen MSNBC:s programledare Mika Brezinski och Joe Scarborough.

Två nyhetsankare. Ett som sitter på stol med benen bekvämt i kors. Ett annat som poserar på ett bord (av typen slaktarbänk), i höga stilettklackar och något slags akrobatisk pinup-pose, samtidigt vridande huvudet för att kasta en beundrande eller flirtig blick på sin kollega.

Den här bilden skulle advokatfirman Fuß & Jankord och agenturen August först ha 29 500 kronor för att jag utan att fråga om lov använt och kritiserat i mitt inlägg Glada kroppar hjälper mot nakenchocker. Efter två månaders förhandling lyckades jag pruta ner skadeståndet. Men en sak lyckades jag inte övertyga dem om: att jag skulle få använda bilden.

Men varför skulle jag få det? kanske du tänker. Analysera en bild som inte är min (utan att betala)?

Jo, för att kritisk granskning är inskrivet i såväl amerikansk (i Fair use-doktrinen) som europeisk lagstiftning som ett viktigt undantag där det ska vara möjligt att använda redan offentliggjorda konstverk, med eller utan upphovspersonens tillstånd. För att balansera upphovsrätten mot yttrandefriheten. För att anspråk om upphovsrättsintrång inte ska användas för att tysta och tvinga bort information, debatt och kritik som ligger i allmänhetens intresse. (Och ekonomiskt skada eller ge skrämselhicka åt kritiker.)

Just i Sverige finns dock en gränsdragning som blir absurdare för varje år som går. En lucka i lagen som är orsaken till att jag inte bara kunnat visa stämningssugna fiskporrmånglare och grottdykare dörren.

Så här ser det fortfarande ut i vår upphovsrättslag, år 2022:

Okej, boomerlagen.

Hur kunde det bli så här? Att vi i landet med världens äldsta tryckfrihetsförordning och en stolt historia av att värna yttrandefriheten har en lag som uppmuntrar bildkritik i press men inte cyberrymd – där den mesta av debatten, analysen och kritiken äger rum idag?

Facit: Lagstiftningen är skriven 2003.

Det var 2003 vi skulle införliva InfoSoc-direktivet i svensk lag. Ett EU-direktiv som bland annat stakade ut vilka olika undantag i upphovsrätten länder kunde implementera. Och i en svensk promemoria föreslogs att ”i anslutning till texten i en kritisk framställning skall konstverk endast få återges i analog form”.

Exakt varför man kom fram till att det nog vore bäst att förbjuda olovlig bildkritik online framgår inte. Men beslutet fattades alltså före Facebook (2004) fanns. Före Youtube (2005), Twitter (2006) och Instagram (2010). Före sociala medier fanns, i princip. (Om inte Lunarstorm räknas.)

Men vet ni! Det här misstaget kan vi äntligen rätta till i år, om vi vill.

Ett nytt EU-direktiv om upphovsrätt ska införas i svensk lag. Och i det står det att alla medlemsländer ska försäkra sina invånare om att vissa undantag – däribland för citat, parodi ock kritik – gäller när man använder onlinetjänster för delning av innehåll. Och en ny svensk promemoria har tagits fram, som föreslår att detta ska läggas till i lagen via en ny paragraf (52 §).

Ingen strykning av den där olycksaligt anakronistiska mening “dock inte i digital form” nämns, dock. Vilket öppnar för en ny potentiellt förvirrande gränsdragning. Kommer kritisk granskning av bilder bara vara tillåtet om det sker via stora sociala medie-plattformar som Facebook, men inte via till exempel bloggar? Risken är att vi återigen låser in mediekritikens viktigaste verktyg i specifika medier – istället för att bara släppa kritiken helt fri.

Med tanke på att det kan dröja tjugo år mellan chanserna att uppdatera lagen så att den hänger med i tekniken hoppas jag att vi kan blicka framåt den här gången. Låt 2022 bli året då Sverige legaliserar bildkritik på internet!

Tills dess behöver jag hjälp med en sak…

Hej!

Jobbar du som nyhetsankare eller programledare för ett nyhetsprogram på ett av ditt lands största tv-kanaler?

Skulle du och en kollega av annat kön kunna tänka er att hjälpa mig att rekonstruera en bild från Vanity Fair som jag inte längre får visa på min blogg?

Obs: Jag kommer så klart göra en genderswap; det vill säga låta mannen återskapa kvinnans position i originalfotot, och vice versa. Så, du som manligt nyhetsankare, titta extra noga på bilden och fundera över hur vig du är.

Frivilliga får gärna höra av sig till tomas.gunnarsson@genusfotografen.se

E-hej,

Tomas

…

Bonusläsning:

Agenturen August och deras tyska jurister hotade med att stämma mig i tysk domstol – något advokaten jag rådfrågade trodde kunde bli verklighet. Jag bemödade mig inte ens om att hänvisa till svensk lagstiftning, eftersom en rättegång i svensk domstol skulle innebära en bergsäker förlust.

Istället försökte jag gå dem till mötes. Jag föreslog att jag skulle få behålla bilden på bloggen, men korrigera ett misstag de mycket riktigt påpekat: att inte namnge fotografen. När de sa nej, och insisterade på att jag skulle skriva på ett avtal där jag förbinder mig att aldrig publicera bilden igen, föreslog jag en annan lösning: att jag skulle betala en summa som kompensation för att ha utelämnat fotografens namn, men vid betalning få tillstånd att analysera bilden på min blogg ånyo.

När det fortfarande blev nej betalade jag tillsist, skrev på deras avtal och skickade det via mejl. Trots att de först skulle ha det via… fax.