Överraskning! Jag och mina ständiga samarbetspartner Add Gender har en påskpresent till dig. Det är en fotoutställning. För första gången publicerad digitalt i sin helhet…

Stötta manligt företagande

Du kan även klicka på fliken ”Stötta manligt företagande” i menyraden, där den från och med nu kommer att ligga för allmän beskådan.

Det var för exakt två år sedan jag fotade och intervjuade företagarmän på uppdrag av Add Gender. Sedan dess har utställningen haft ett antal olika vernissage och visats på mässor, kontor, konferenser, ateljéer och i hotellobbys i hela Sverige. Den har hängt i Karlstad, Gävle, Enköping, Skellefteå, Hedemora, Sandviken, Västerås, Stockholm och Göteborg. Den finns nu upptryckt i sju exemplar. (”En till, tack!” brukar jag skriva till räven på mitt tryckeri.) Tre ex som jag och Add Gender hyr ut, fyra som ägs av Region Gävleborg, Hedemora Näringsliv, ABF Norra Stor-Stockholm och Region Värmland.

Titeln Stötta manligt företagande har stuckit i en del ögon. (”Jaha, Stötta. Inte Störta?”) Och visst, att vilja stötta manligt företagande borde helt klart sticka i logikens hjärnhalva med tanke på att andelen företag som drivs av kvinnor utgör cirka 23-29% av alla företag. Myndigheten Tillväxtverket satsar, med allt rätt, på att lyfta fram kvinnliga, inte manliga, företagarförebilder och samla ihop statistik och ambassadörer för kvinnors företagande inom projektet Främja kvinnors företagande. Men vad Pernilla Alexandersson och Jenny Claesson på Add Gender ville att jag skulle titta närmare på – och ta fram en motbild till – är hur de här satsningarna egentligen ser ut. Enligt deras erfarenhet: ganska stereotypa. Kanske lite väl… gulliga.

För att fatta vad de menade satte jag mig och bildgooglade lite på ”kvinnor” + ”företagare” i olika kombinationer och kunde snabbt fylla en mapp med sånt här:

Tjohoooo! Det är kul att vara kvinnlig företagare!

Fuck you, Gud! Nu innehar jag f-skattsedel! Woooooooo!

Nu jävlar ska jag få saker gjorda. (Och ut en ny dator på försäkringen?)

Det är lätt att vara kvinnlig företagare. Inga problem. Vadå?

Man måste bara kunna hantera pengar.

Och skaka hand, måste man kunna. (Skriv upp!)

”Var är du någonstans?” ”Nä, mitt i entreprenörsdjungeln med min nya MOBILTELEFON. Durå?”

… ???

Nu skulle man ju kunna påpeka att de flesta bilderna ovan är bildbanksbilder, och alla som jobbat som redigerare/formgivare vet att bildbanksbilder (stock photos på engelska) är lite av en annan värld. Att de gärna frossar loss totalt i stereotyper och tenderar att vara stört glättpelliga. ”Stock photo-branschen behöver personer som vågar säga nej”, som Anna Sahlin på Twitter skrev när hon delade den här bilden:

NEJ. Aldrig i mitt skitliv. NEJ!

Men det är inte bara folk i stock photo-branschen som går vilse i klyschland och kommer ut på andra sidan med klackskor, läppstift, cupcakes och andra stereotypt feminina markörer när det kommer till kvinnor och företagande. Det här är, tyvärr, omslaget till Tillväxtverkets egna handbok för kvinnliga företagare, Betydelsefulla möten: Nu är det dags! (pdf):

Ser ni vad det föreställer? Yup. En klocka av handväskor. Har du ingen handväska? Då är du ingen kvinna! Och inte företagare heller. Och handväskklockan är tio i tolv, så du är dessutom SEN.

Tittar vi på insidan av Tillväxtverkets handbok hittar vi peppande budskap som dessa:

Åh. Tack.

Okej, lite maniskt. Men tack.

Vi hittar även företagarporträtt som ser ut så här:

Tjoflöjt! En marknadsföringsstrateg.

Heysan hey, sin egen chef.

”Ängeln”, kallar jag den här posen. Mycket sällsynt bland förevigade manliga chefer.

En skalle på en hand? Den här posen kändes ovanligt konstlad till och med för att vara konstruerad åt en kvinnlig företagare.

Och så klyschornas klyscha. Labbarna på höfterna.

I Tillväxtverkets handbok tittar kvinnorna in i kameran och ler på 35 av porträtten. I sex av dem kommer företagarna undan med att inte tydligt le. En av dem har blick för något annat än kameralinsen/betraktaren.

Och hur typiskt/illa är inte det här? Jo, Tillväxtverket har själva gett ut rapporten om det (i mars 2012). Den heter Sminkad superhjältinna eller leende lagomföretagare? (pdf) och är skriven av Åsa Kroon Lundell, professor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Örebro universitet.

I sin studie tittar Åsa Kroon Lundell på mediebilden av företagarkvinnan i svensk press, både i ord och bild. Hon gör nedslag 2001 och 2011 i tidningar som Entreprenör, SvD, DN, Dagens Industri och Veckans Affärer och konstaterar att även när tidningar gör sitt bästa för att inte blåsa upp kvinnliga företagares kön i text, reduceras de ändå ständigt till ”den söta flickan” eller ”den snygga modellen” i bild.

Kvinnliga företagare lyfts ut ur sina professionella miljöer, sminkas, styljas och poseras som leende, tindrande, betraktarinbjudande objekt. Företagarmän presenteras däremot distanserat och nonchalant tittande mot kameran eller tittande bort, upptagna med att göra någonting (= aktivitet) och att inte le, eftersom det vore att ”ge intryck av ett mer ’jämlikt förhållande’ mellan betraktare och fotoobjekt”. Ofta får de faktiskt också, till skillnad från de kvinnliga företagarna, posera med sin produkt.

Till vänster: inte grundaren av ett såpbubbelföretag (dock grundare av Nanny.nu, så lite relaterat). Till höger: öh, inte maffiabossar.

Särskilt facktidningen Entreprenör får sig en fet professorskänga av Åsa Kroon Lundells rapport, för sitt sätt att – 2011 – underminera kvinnliga företagare med vinklar och rubriker som ”inte längre pappas flicka” och ”arvtagerskan”, och beskrivningar av dem som om de vore mirakulösa – nästan fiktiva – främmande fåglar som lämnat hemmets trygga sfär och mot alla odds tagit sig in i en hård, mansdominerad värld.

Läs inledningen till artikeln. ”Det låter precis som Pippi Långstrump, men hon heter faktiskt Cecilia Hertz och finns på riktigt.”

TA DINA ÅKSJUKETABLETTER, REPORTERN! HON FINNS PÅ RIKTIGT!

Jag vet inte om det blir mer patriarkalt ängsligt än när en kvinnlig chef som har ett företag med en omsättning på 1,3 miljarder och 1000 anställda under sig (Marianne Nilsson, koncernchef på truckföretaget Atlet) beskrivs som ”flickan som absolut inte skulle gå i pappas fotspår” (i DN, förvisso 2001). Det blir så väldigt ironiskt när företagarna själva avfärdar att kön skulle ha något som helst med ledarskap att göra, medan ingresserna och bilderna liksom har andra planer för dem.

Här presenterar Åsa Kroon Lundell rapporten (vimeo). Det följer ett panelsamtal där Entreprenörs chefredaktör Nicklas Mattsson, med flera, får bemöta analysen.

Nu kom den här rapporten som sagt 2012, ett år efter att jag fotograferade mina män. Men spåret vi var inne på med Stötta manligt företagande var att göra det tidningar som Entreprenör gör med kvinnliga företagare. Att behandla dem som udda, onormala figurer som trotsat sin natur och gett sig in i det fyrkantiga företagarhålet. Bara genom att inleda med frågan ”hur funkar det för dig att vara man och företagare?” så gjorde jag dem till något som de aldrig fått vara tidigare. Ett kön.

Jag såg till att fotografera företagarmännen enligt normen för hur kvinnliga företagare porträtteras (specad ovan), helt enkelt. Och under intervjuerna frågade jag dem om deras livspussel, eftersom kvinnliga företagare ofta får frågor i stil med ”hur kommer du att göra med firman nu när du skaffat barn?” (… Lägga ner? Som om det bara vore en hobby.) Jag såg också till att sticka in peppande visdomsord här och där på slumpvalda ställen (tagna direkt ur Betydelsefulla möten: Nu är det dags!, kan jag outa). För egentligen. Om man kollar på siffror från Statistiska centralbyrån ser man att:

1. Mäns företag går oftare i konkurs

2. Män skadar sig oftare på jobbet så att de dör

Så… vilka är det egentligen som behöver bli puttinuttade med?

Det mest överraskande med intervjuerna till Stötta manligt företagande var att den die hard-attityden, som kan anas i statistiken, faktiskt finns på riktigt, bland företagare som i andetaget före lät som att de faktiskt hade koll på hur man tar hand om sig själv.

I slutänden kan man ju vända på det och fråga sig vilka ideal vi egentligen vill ha. Kan sättet framgångsrika män porträtteras på i media – utan att visa minsta känsloyttring – hänga ihop med att män hellre störtar och dör än att be om hjälp? Kan man bli bättre på att ta hand om sig själv – och i förlängningen andra – genom att våga vårda en betraktare lika varmt, öppet och inbjudande som man skulle vilja bli vårdad själv?

Ta en titt på Caxton, Niklas, Daniel, Micael, Sanny och Lasse och säg vad du tycker.

Tack för dem!

Läs också Pernilla Alexandersson på Add Genders version av hur utställningen kom till, varför den är viktig och om roliga reaktioner på den: Inget aprilskämt

PS. Om du befinner dig i Gävleborg eller Värmland kan du just nu se Stötta manligt företagande på Sandbacka Park i Sandviken eller på Almi i Karlstad. Hör av er till Region Gävleborg eller Region Värmland för mer information.

PS 2. Det här inlägget är alltså INTE ett aprilskämt. Och ingen av bilderna i det heller, dessvärre.