Jag tänkte på det där med att män, oavsett om de är fotograferade i egenskap av yrkesutövare, kändisar eller för att sälja kläder (och det är meningen att människor ska kunna titta på bilderna utan att skita på sig), gärna får se ut som hårda, irriterade eller bara smått äcklade, frånvarande MÖRDARE.

Som tatueringsstudioägaren Daniel ”Danne” Eriksson här, på omslaget till det senaste numret av Vantörs kyrkoblad (som låg på dörrmattan och skrämdes en kväll):

Vad är det här? Ett fanzine gjort av grannen som tänker spöa upp mig och riva sönder alla mina leksaker? tänkte jag när först såg det. Men nej då. Det är ingen fara. Kolla tidningens tema enligt texten i övre högra hörnet. Snällhet. Och puffen ovanför rubriken om besöket i Daniel Erikssons studio: ”Snällhet in på bara skinnet.” (Pfew! Han försöker bara se snäll ut. Skönt att det fanns ett facit!)

Den här konventionen – för så utbrett är det – att män antingen ska se farliga eller bara väldigt nonchalanta och upptagna ut på bild, är om man tänker på det precis lika bisarr som den att kvinnor alltid ska le, rulla på huvudet, ha bra smink och ögonkontakt och slicka betraktaren i handen eller vara tillgänglig på andra sätt (genom betraktarorienterat kroppsspråk och till exempel särade läppar).

För vad förmedlar egentligen bilderna om mansrollen? Jo, att det är status för en man att inte vara mjuk, tillmötesgående, lyhörd, närvarande och omhändertagande. (Vänd på de typiskt kvinnliga egenskaperna till deras motsatsord. Där har du vad män vinner på att ständigt prackas på ett par openetrerbart korsade armar och ett extra hekto hotfull pannrynka när de stiger in i fotoland. En bildtraditionell palett skithögsegenskaper.)

Med det sagt.

Jag blir alltid glad när jag hittar bilder på kvinnor som ser riktigt tuffa ut. Som elektropopduon Icona Pop här, plåtade till omslaget på förra veckans Metro Weekend (som jag bad personalen på en grekisk restaurang om att få klippa ut):

Någon har låtit Caroline Hjelt och Aino Jawo se riktigt jävla hårda och reserverade ut. De står inte lutade mot sin björk för DIN skull, utan det är du, lilla betraktartrassel, som får närma dig dem, de coola hennarna på skolgården (som förhoppningsvis inte bara sa ”kom hit” för att tillägga ”stick!”).

Inte en uns mjukt och utslätande uppifrånperspektiv. Den typiska modelltillrättavisningen ”osså in med hakan” har fått åka i papperskorgen. Caroline Hjelt får till och med ha armarna i kors!

Hur gick det här till? frågade jag Klara Leo, som tagit bilden.

Klara Leo är inte helt säker på om det är bra eller dåligt att jag ringer först (senare berättar hon att hon blev lite rädd), men när jag förklarar vitsen med min blogg så säger hon en rad smarta saker om att hålla sig vid genusmedvetande som fotograf.

– Ibland tar man ju bara bilder utan att tänka efter. Det lätt att falla in i mönstret om man inte är på sin vakt, trots att man anser sig medveten. Då gäller det att reflektera och vara självkritisk. Men samtidigt så anpassar man sig ju efter personligheten hos den man fotar. Det kanske är lättare hänt att kvinnor ställer sig så att de ser… medgörliga ut.

Medgörliga. Precis vad Caroline Hjelt och Aino Jawo inte ser ut att vara.

Så hade du det här i bakhuvudet när du fotade Icona Pop?

– Bra fråga. Vi hade en tydlig idé om att de skulle vara coola, vilket de ju är. De har mycket attityd och självkänsla. Så de ställde sig så där. Oftast låter jag personerna göra det de gör utan att ge så mycket instruktioner. Deras personlighet speglas ju mycket i hur de känner sig bekväma. Vissa modebloggare kanske ställer sig och plutar med munnen och trycker ihop brösten och då är det ju svårt att deala med det. Man kan ju inte be dem att stå bredbent och spotta snus.

Nej, det vore ju knäppt. Att be en entreprenör och karriärbloggare att plocka fram en fickspegel och smöra på lite läppglans känns däremot helt rimligt, vilket fotografen som nyligen plåtade Isabella Löwengrip (Blondinbella) till en intervju visade.

”– Varför det? frågar jag.

– Ja men för att få bilden att se lite tjejig ut, ni pratade väl om skönhet?

– Nej jag pratade om min karriär och jag tycker att det är märkligt att jag ska hålla i ett läppglans bara för att få bilden tjejig, vad har det med min karriär att göra??

– Gud vad du är krånglig nu, svarade han.”

Fotografen blev snuvad på läppglansbildkonfekten. Isabella Löwengrip stod på sig. (Och döpte inlägget om det till ”Genusfotografen?”. Önskar att jag kunde tidmaskinsteleportera mig till fototillfället i en röd fåtölj, sänka tidningen och läsglasögonen och skaka på huvudet åt fotografen med Daniel ”Danne” Eriksson i Vantör kyrkoblads blick.)

Efter vårt första samtal mailar Klara Leo mig ett par bilder hon skapade till sitt slutprojekt på college 2003. Projektet gick ut på att byta plats på de kvinnliga och manliga modellerna i olika parfymreklamer. Och resultatet är självklart genusmums.

Se.

Mördaren och hennes sötnos.

”Rör du min lilla marränghermelin så dör du.”

Fluktaren och hennes frestare.

Klara Leo nämnde att originalet till den här bilden var en annons av Gaultier och innehöll en oskarp sjöman i förgrunden och en kvinna som posar i korsett.

Med den informationen var det lätt för google att hitta den.

Notera parfymflaskan, även. Ett väldigt glasklart, pedagogiskt exempel på instant objektifiering av Gaultier. (Det vore lustigt att spela totalt oförstående om man hittade en sådan parfymflaska. ”Vaddå, vad är det här för konstig form!?” Hålla den upp och ner. Vägra förstå kopplingen förrän det står en parfymreklamsmodell i korsett i butiken som de kan peka på och hålla upp flaskan bredvid. ”Jahaaaaaaaa. Nu förstår jag! En hyllning till kvinnokroppen! Som såna där muggar med bröst på! Fast ännu fräschare och unikare! Wow!”)

Nästa bild av Klara Leo den yngre är inte riktigt lika glasklar.

Vad sägs om den här… parfymreklamen?

”I den vita så var det parfymflaskor som mannen och kvinnan hade i resåren i originalbilden…”

Ah. Okej. Med den vetskapen blir bilden lite mindre svårdechiffrerad. Men de är fortfarande lite förvirrande. De tre kukarna. Att den kvinnliga modellen mest ser ganska ansträngd ut. Jag kan föreställa mig att originalet var lite mer ömsesidigt sensuell. Här ser det ut som att hon har ganska fullt upp med att hålla den manliga modellen stående, medan han njuter sig blank av svett (eller är det parfym?), inte bara berusad, utan FULL av åkturen att få vara sexobjektet för en gångs skull.

Klara Leo hade en till bild med i utställningen, som hon först inte ville skicka men som jag fick ta del av mot löftet om att inte publicera den. ”Killen som jag använde som modell (en klasskamrat) ställde till världens liv och blandade in rektorn. Trots att jag hade jobbat på den i flera veckor så trodde killen i fråga tydligen att jag skulle ha bilden gömd i en mörk garderob.”

Klara och jag är överens om att det är den bästa bilden. Men eftersom vi inte kan visa den för dig… Bilderna du får i huvudet nu. Skapa dem.

Eller varför inte bildgoogla lite kända parfymmärken och ta bilder där du inverterar könen på modellerna i annonserna som dyker upp.

Okej då. Jag kan googla åt dig.

Hey. Titta vad jag hittade nu då.

Ett visst original. Som ser betydligt mindre äkta ut än Klara Leos remake.

Slutsatsen man kan dra av att samla en hög parfymannonser på samma ställe är att de är helt ohämmade när det kommer till genus. Men i allt sitt iscensättande, överdrivande och påklistrande av könsroller, vågar de inte röra sig en millimeter bortom dammet.

Parodiera parodierna.

Tack för mig!